Utan dans i fem dagar

försmäktar jag på denna ö...

Men ikväll blir det buggpremiär!

De senaste dagarna har alla andra njutit av vårens ankomst och ledighet. För mig har tillvaron mest präglats av jobb och det i ett högt tempo. Dansen har lyst med sin frånvaro, och genast märker jag en skillnad.

Jag blir tröttare, gnälligare, ser lite mindre optimistiskt på tillvaron när jag inte får dansa. Det kanske låter som att jag beklagar mig, men egentligen ser jag det som en bra bekräftelse på att dansen verkligen är viktig i mitt liv.

Och jag försökte få dansa i lördags på Arken här i Mariehamn. Men tyvärr är min återkomst väldigt dåligt timad just där. Arken har kört dansband på övervåningen varje helg fredag och lördag och jag lurades dit med dansen som lockbete. Men för andra helgen i rad möttes jag av stängda dörrar. Tydligen blir det bara dansband en gång i månaden. Alldeles för sällan för att få någon rutin på det.

Helt utan dans har jag inte varit. Hemma, trots trötthet efter långa jobbdagar, kommer jag på mig själv att ta foxsteg, göra buggrörelser, hoppa i lindyhopgung, och så bara snurra, snurra, snurra, fritt och fort och kontrollerat i takt till musiken.