Jubileumskrönika: Firar ett år av vakna tår!

Krönika publicerad i Ålandstidningen Augusti 2011.

Hon dansade en sommar

Vårens islossning var över. Kvar fanns otrampade ängar. Det hade sjungits mycket de där månaderna före, vissa låtar förmådde mig att ta mig upp ur sängen när det inte borde gå. Benen hade gått så långt det bara gick och de vandrade vidare. Jag lärde mig att inget kan stoppa mig. Men från det är det en bit kvar till att vilja dansa.

Men det började i maj med tår som bara måste vifta i hängmattan till Johnny Thunders brölande ”I'm alive! And I'm doin' my thing and singin' my song”. Sen en fot som inte kunde sluta gunga till Nina Simones längtande ”I wish I could share all the love that's in my heart, remove all the bars that keep us apart”.

Och sen på midsommar när vi trodde vi var för trötta. Då vännen blev ledsen för att han inte fick dansa mer till sin riggade ljudanläggning på verandan. Och vi tänkte att några sånger för hans skull. Den magiska natten lossnade det. Vi dansade till sju på morgonen. När jag vaknade sjöng jag Jimi Cliffs ”You can get it if you really want” och sen gick det inte att stoppa mig.

I Stockholm fick jag återuppliva mina indiemoves och rocksteg á la PJ Harvey. På Arken hoppade jag loss så beundrarna skingrades till Rage Against the machine på Soundways vis, det var hög tid att skrika ”f**k you I won't do what you tell me”.

På Island in the sun var friheten på topp i vår dansring och på hela scenområdet när Slagsmålsklubben blippade oss bortom vett och sans med ”Övningsköra”. Att senare uppleva Jay-Z:s hyllning till New York under dans på stranden i de kulörta lyktorna på Jurmo måste vara bland den mest absurda och härliga krocken mellan plats och låt jag har upplevt.

Så kom Rockoff och Hoffmaestrohopparna fick samsas med en höftsvängande gungande tjej. The Ark-publiken med en Tone som verkligen lydde när sångaren Ola Salo ylade ”Let your body decide where you want to go”. Med samma devis fick jag två poserande stockholmare att skaka loss i sin sommars första men förhoppningsvis inte sista dans till Robyns ”Call your girlfriend, it's time you had the talk”. Oklart om de faktiskt ringde.

Annars? En tryckare till Purple rain mellan två lika svettiga dansare ”I know times are changing. It's time we all reach out for something new.”. En bröllopsfest med samtal som alltid avbröts eftersom dansen till 80- och 90-tals hits måste återupptas. Nån slags hoppdans med sparkar i ring. Långdans.
Till sist sluter svenska reaggaedrottningen Syster Sol cirkeln på Emmaus under kulturnatten, vi är kanske tio som dansar och några hundra som står still. ”Du kan söka din fiende och ovän i din nästa men den enda som kan kallas fiende är din rädsla för den hindrar dig att tillåta dig att känna som du gör”.

Det här blev sommaren det inte gick att stå still. Morgon efter morgon mötte jag med ömmande fötter och skrattande hjärta. Och det blir hösten då jag tänker fortsätta.

”Music is what feelings sound like” summerar min kollega. Och jag tänker att tillåta sig att dansa till hela den där härliga blandningen är att tillåta sig att känna en massa fantastiska känslor. Så jag avrundar med en stilla dans för mig själv till Cat Stevens ”You can do what you want the opportunity's on. And if you can find a new way, you can do it today”.
Nu har jag klivit in i mitten.

------------------------------------------------------------------

Glad ny danssommar! Jag kan bara konstatera att jag varit lojal mot min dröm och att det tagit mig så mycket längre än jag vågade drömma om då. Vad drömmer du om?