Det är inte sant

Foxen är inte min favoritdans just nu som jag skrev i förra inlägget. Det är buggen.

Ändå ljög jag inte. Det där växlar varje timme.

Därför är kombinationen på socialdanskvällarna så oslagbar: 2 bugg, 2 fox. Buggen då man får leka, hoppa, vara kvick och sprallig och snärtig, foxen då man får komma nära, leva sig in, känna efter, sväva bort. Båda uppslukande på varsitt sätt. Buggen att piggna till av, foxen att vila upp i. Ändå är foxen ansträngande och kan vara väldigt snabb.

Det enda dåliga med mixen är att man blir sjukt svettig av buggen lagom till man ska krypa nära. En del tycker att det är hemskt jobbigt, men jag... jag måste erkänna att jag tycker att det finns en viss charm med att svettas ihop. Kanske inte när man känner den andras svett rinna i ens ansikte då. Innan det sker tycker jag man ska torka pannan. Jag tror jag ska skriva ett inlägg om svett snart... :-) bra sommartema.

Hursomhelst. När det är som bäst då existerar inget annat än jag och den jag dansar med, nej, inget annat än dansen. Ögonblicksbilder, nej, ögonblickskänslor som ger energi att plocka fram, länge länge efter.

Men nu ska jag ta mig från jobbet och ladda om lite inför kvällens schlagerfinal hos schlager-Sofie. Får se om det blir en dansant vinnare i år.