Myten om dansbandsmusiken

Det finns många fördomar om buggen. Själv bidrog de till att jag höll mig borta från dansgolven i många år. Förlorade år av glädje och dansupplevelser. Kanske det är därför jag inte kan sluta dansa nu, det finns ett uppdämt behov.

En sak jag var helt övertygad om var att man bara dansade till ”Leende guldbruna ögon” och ”Du är min man”. Jag trodde att den där svenska kategorin dansbandsmusik man hört på radion och som många häcklar var det enda som erbjöds. Jag bestämde mig för att dansen var så rolig så att det var värt det.

Jag menar inte att häckla den kategorin dansband. Det är underbart att de finns och spelar för sin målgrupp. Jag har stor respekt för det de gör. Men jag menar att det inte är musiken som passar mig.

Men gång på gång skulle jag och min danspartner bli positivt överraskade när vi väl började dansa socialt. Vi fick ju bugga till både jazz, rockabilly, country och pop. Vi lärde oss att banden absolut hänger med och moderniserar sig och att det finns en yngre kategori som ger mig en chans att foxa till de härligaste amerikanska rockballaderna som"Hungry heart" och "Fields of gold" eller till Kents "Utan dina andetag". Helt klart bidrog det till att vi fastnade, eller i alla fall jag, jag vet inte vad L skulle säga, men jag tror han håller med.

Dansbandsmusiken, vad ska man säga om den? Det finns inte en, det finns det mesta anpassat till dansant tempo.

Och ja, for the record. Jag har faktiskt aldrig dansat till "Leende guldbruna ögon". Men vad sjutton, den är garanterat också rolig med rätt partner!