En promenad i Härnösand

I fredags reste jag till Härnösand för att dansa med vänner och träffa släktingar. Jag tog ett tidigt tåg och var framme först i det vackra huset som vi hyrde över helgen. Vattnet är så närvarande i Härnösand och vi hade utsikt mot berget med slalombacken där min kusin vakar över driften av snökanonerna.

Förutom dansen och att träffa släkten så var det en till sak jag bara måste. Jag kände en stark dragning att promenera i staden och besöka de platser som får mig att minnas farfar och farmor. Jag gick på deras gator, in på farfars dagliga runda. Var tvungen att kolla om Åhléns hade kvar sin skylt "Vi byter inte underkläder". Där brukade farfar stanna upp och peka och säga till personalen "Men det gör jag!". Skylten är borta och Åhléns är på väg att stänga, som de gör i många småstäder. Men jag hann gå in. Lokalen var sig lik. Farfar hade koll på när personalen i butikerna hade namnsdag, och brukade gratulera dem. Jag behövde inte kolla på kartan. Mina fötter och mitt sinne visste var jag skulle gå, fast jag inte gått runt på egen hand här på så länge. 

Huset står på en bergig tomt och jag valde att passera från den övre gatan. Den kantas av trähus. Allt var så välbekant och jag fylldes av en speciell stämning. Det fanns så mycket kärlek i deras hus. Huset de byggde. Alla vi Uppsalabarn brukade åka dit i olika omgångar. Några gånger en och en. Hit kom man och badade när sommarstugelivet gjort en för lortig. Här firade vi både jul och nyår och bemärkelsedagar. De har en grav jag åker till när jag är i trakten. Men det är här i dessa krokar deras minne lever med alla dess nyanser. Jag minns förstubron och hur jag gick ut på tomten själv som liten flicka för att titta på farmors vallmo.

Utsikten över vattnet. Hur vaxduken satt fast med hjälp av glaskulor som tyngder då när det blåste från viken. Små och stora saker ett barn ser med en sådan skärpa.

Och för varje steg så bara kom alla dessa bilder över mig. Farmor med ett korsord, handarbete eller patiens, utsikten från gästrummet. Böckerna jag upptäckte i deras bokhylla. Farfars köttbullar, att farmor lyckades lära mig att äta svamp. Dofterna.

Så var jag jämsides med huset. Burspråket de brukade fylla med småtomtar på julen. Det lyste där. Och jag blev så sorgsen och varm på samma gång. Huset var så välskött och ut på förstubron sprang en liten flicka. 

Hennes pappa kom efter och jag förmådde inte berätta varför jag var där, gråten hängde över mig, men jag ville säga något, så jag frågade hur jag kom ner till kajen. 

"Du får gena över tomten här om du vill" sa pappan med en mjuk och vänlig röst. Jag tyckte genast om den här familjen och kände på mig att de hade farfar och farmors samtycke.

Jag kikade försiktigt omkring mig. Det var så likt. Tårarna började rinna.

Sist jag var här var vi så tokiga av sorg allihop. Barbro och Bengt hade gått bort och jag var där för begravningen av farfar. Det var kort, jag skulle till Stockholm och spela teater sen. Jag tror inte jag sörjde dem klart. Länge fick jag gråtattacker när vi åkte till stugan som också är fylld av deras själ.

Men den här gången rann tårarna stilla. Jag gick ner till kajkanten och satt och såg ut över vattnet med deras övre balkong i ryggen och det kändes som att de såg på mig därifrån.

*