Upprop till dans-Sverige: Ge följarna något att jobba med från starten!

 Så här förvirrad blir man när man ska lära sig något nytt. Den förvirringen vill jag som följare ha mer av på kursdansgolvet. Det här är en uppmaning till dans-Sverige att ta följarna på allvar!

Kära läsare. Jag känner att jag måste lätta mitt hjärta från något som har stört mig länge nu. Det här inlägget riktar jag till hela dans-Sverige, till alla som ordnar någon form av danskurs och det jag har att säga är viktigt. Det handlar om att vi behöver rätta till och jobba med gamla föreställningar som stör och bromsar våra dansers och ytterst alla dansares möjligheter att uttrycka sig och utvecklas på dansgolvet. Det handlar om att ge följarna den uppmärksamhet och det fokus vi förtjänar. Nämligen lika stor respekt som den som förarna möter i olika kurssammanhang.

Hur många gånger har jag inte gått hem från en kurs med en känsla av att jaha, var det inte mer än så här? Jag har stått där och fått höra att bara jag tar mina steg så har jag gjort mitt, trampat mig igenom tur efter tur medan min danspartner har fått fundera sig krokig över hur han ska lära sig att reda ut nya turer. Jag har kanske fått en detalj att tänka på, typ att jag ska spänna mig mer, eller tänka på min hållning, ibland lite mer, men sällan särskilt mycket.

Men hej hela dans-Sverige! Jag är ivrig, jag vill lära mig, jag vill bli utmanad! Jag tror inte jag är ensam om det. Det finns idag ett stort glapp mellan den utmaning som förarna och följarna ställs inför under majoriteten av danskurser som ordnas. Det blir orättvist både mot följarna som betalar dyra pengar för att gå en kurs där de faktiskt inte lär sig så hemskt mycket (jag hårddrar nu, det hoppas jag att ni är med på, självklart görs bra saker också) och mot förarna som får kämpa som tusan med alla nya utmaningar och närmast känna sig okunniga, bara för att de får en så mycket svårare uppgift att reda ut än vad följarna får. Jag är trött på att gå på kurser där det bara är den manliga instruktören som pratar. Jag skulle önska att alla kompetenta kvinnliga instruktörer fick eller vågade kliva fram och ta samma plats, för det är två olika roller som ska drillas fram på olika sätt för att dansen ska bli bra. Ibland verkar det som att alla tror att det bara är en. Bara föraren är bra blir dansen bra, men i själva verket vet vi ju, var och en som dansare att det inte är så.

Tanken har slagit mig ännu mer efter att ha gått några kurser där upplägget har varit rätt. Den första foxkursen jag gick på hade vi till exempel genast delade grupper där följarna fick lära sig och öva sig i följteknik, avgörande för foxen. Förarna fick motsvarande genomgång. Båda kursdagerna under den helgen hade vi träning gemensamt och i delade grupper. Den typen av attityd borde genomsyra varje kurs. Självklart ska det finnas utrymme för genomgång av nya turer, för både förare och följares skull, men lika väl borde varje lektion innehålla tydliga utmaningar för både förare och följare att jobba med.

Det allra bästa exemplet jag har upplevt pågår just nu, det är nog det som motiverar mig att till sist skriva det här inlägget. Två studerande från Chile leder kurser i salsa och bachata som jag deltar i och redan på nybörjarnivån får följarna öva sig i tjejstyling, det ingår faktiskt i de allra första turerna vi gått igenom. Naturligtvis borde det ingå i grundnivån på alla danser, för det är ett område som kan ge så mycket och som tar tid att utveckla. Dessutom skulle det bli mer jämbördigt "kämpigt" att gå en danskurs ihop, något som jag tror är en lättnad också för förarna.

Min bild är nämligen att det finns ett allt för stort glapp idag där man som följare knappt lär sig någonting under de mer grundläggande kursnivåerna och att det först är på avancerad nivå som det börjar ställas krav, krav som då kan kännas stora för en del eftersom de inte är vana vid att blickarna riktas mot dem, jag känner att det är så onödigt att slösa all den tiden som går fram till dess genom att osynliggöra följarna på vägen, vi skulle kunna bli så mycket bättre tidigare!

Mitt förslag är att från starten lära ut snurrteknik, visa balans- och hållningsövningar och att ta upp turer där följaren förväntas improvisera. Allt det här finns i dag, men i för små doser. Det mesta jag har lärt mig som följare hittills har jag snappat upp på egen hand på dansgolvet, även om jag så klart också har fått goda råd.

För de goda råden finns, kunskapen och kompetensen hos dem som lär ut ifrågasätter jag inte. Däremot ifrågasätter jag den tradition som har lett till att följarnas utrymme och synlighet där på kursgolvet är satt i marginalen.

Detta är inte bara en rättvisefråga. Min övertygelse är att alla skulle vinna så mycket på det här, både förare och följare i mån av dansglädje. För en följare som har fått hjälp att hitta sin inspiration och sitt uttryckssätt är så mycket roligare att dansa med.

Reformen av de tankesätt som präglar dansvärlden har börjat. Men det går långsamt. Jag vill ge diskussionen en push i rätt riktning. Vi är alla fast i en bild av hur det har varit. Det är dags att våga bryta upp det.

För jag som följare vet att jag hade kunnat utvecklas så mycket snabbare om jag hade fått mer att bita i från starten, och då har jag även försökt klura ut på egen hand och med hjälp av många andra kunniga följare och instruktörer vad jag kan jobba på för egen del. Jag tycker dock att det perspektivet borde finnas med hela vägen och inte vara kunskap man får tillslängt till sig i all hast när man lyckas hugga instruktören mot slutet av lektionen. Så, bollen är kastad!


Vad tycker ni?