Ett litet brev från krogen

Igår kväll käkade jag middag med en god vän jag inte träffat på ett tag. Samtalsämnena var många och spännande och många skratt varvades med allvar i en sån där avslappnad stämning som det blir när man känner varandra. Båda dansar, men olika danser, så en del av kvällen ägnades åt dans. Ja inte att dansa, men att snacka dans.

Vi blev upplivade och vi bestämde oss för att ta en sväng på stan. En halvtimme senare står vi inklämda i ett hörn i en varm källare. Stämningen är egentligen bra för att vara en Stockholmskrog, folk ser glada ut. Men ändå känner vi hur energin och inspirationen tryter. Vi blir lite såsiga i huvudet av vinet och trötta av att bara stå och knappt två timmar senare är vi på väg hem.

Jag har alltid känt mig kluven inför krogen, jag är känslig för stämningar och på många utställen så utstrålar hela folkmassan obekvämlighet. Varje kväll har jag ju också hoppats att det ska bli dans ute, men ofta uteblir ju dansen och man står mest och blir mosig. Det var min vän som sa det först: sen jag började dansa har det blivit ännu tråkigare att gå på krogen. Jag kunde bara nicka ivrigt, för det är verkligen så för mig. Dansen fyller mig med glädje, goda energier, jag möter nytt folk, småpratar med alla möjliga, känner mig inte dömd på grund av vad jag har på mig, är aktiv och leende större delen av kvällen. I jämförelse är krogen så passiv... Så stel... Så tråkig. Jag kommer inte ifrån det.

Jag inser att en del människor går på krogen för att de älskar det, jag gör det bara för att umgås med vänner, men då är det uppriktigt sagt oftast roligare att bara gå till ett mysigt ställe där man kan sitta och prata och se lite folk, men mest känna den ljuvliga gemenskapen med någon man tycker riktigt mycket om. DET är energigivande. Resten kan jag skippa. Och jag tror att många känner som jag, och skulle tycka det var roligare på dansgolvet. Jag menar vem mår inte bättre i en lokal där alla ler?