När det inte ens behövs en dans

Natten mellan torsdag och fredag satt jag och N i min soffa i min och min väns lägenhet i Mariehamn. Det var avrundningen på en dag där jag befann mig i ett konstant glädjerus, som om jag dansade den bästa dansen hela dagen, bara svävade.

Det var ni som gav mig den extra energin. Alla ni som hörde på mitt sommarprat. När jag gick ut ur studion visste jag att jag hade fått teknikern att både känna igen sig och gråta. Jag visste att jag hade berättat det jag ville säga, men också att jag hittat en nivå som andra kunde känna igen sig i. Men jag anade inte floden av meddelanden som skulle komma sen.

Både min familj och mina vänner och bekanta berördes och inspirerades på en nivå som överraskade mig. Men det tog inte slut där. Jag fick meddelanden från människor jag inte känner och inte umgås med där de tackade mig för min historia, att jag sagt det många tänkt och känt, att de hoppades att många skulle lyssna.
Jag träffade rakt in i hjärtat.

Jag flög när N klev av färjan, sent på kvällen var det. "Kom inte ner Tone, jag kommer upp till dig".
Och vi öppnade en flaska bubbel, till ljusen som brann. Vi drack inte ens upp den. Bara smuttade på den kyliga drycken. Jag trodde jag skulle vilja landa i en dans, men jag längtade inte ens efter det. Lättnaden rann in i kroppen.

Den som kommer av att äntligen uttrycka det, man funderat på så länge.
TACK alla.
Att ni fick något med er gör mig så lycklig.

(Sommarpratet finns att höra men utan musiken på radiotv.ax)