...Alltså finns jag

 
Jag har sagt ja, eller du.
Jag har tagit en hand, eller du har tagit min.
Vi har tagit några steg ut i myllret.
Musiken kanske redan har startat.

Vi står mitt emot varandra.
Kanske vi ursäktar oss, för svetten, fast den hör till egentligen.
Försiktigt lägger jag handen på din vänstra axel,
kinden mot din kind.
Ett gemensamt andetag.
Så ska det börja, om du frågar mig.

Dina rörelser möter mig
först krockar vi kanske lite i låten.
Jag läser dig, läser din överkropp, dina ben.
Läser dig och din tolkning.
Det ska bara vara det som händer,
den första minuten.

När jag känner hur du rör dig,
när jag hittat mitt sätt att röra mig till dig,
lägger jag till mina tolkningar.
Det är du och jag och låten,
en växelverkan.

Och jag andas, fokuserar.
Känner.
Känner mig fram.
När det är som bäst,
när det stämmer i dansen
finns inga tankar.

Då finns en dialog,
en förståelse
som inte handlar om ord.

Som helt saknar ord
men är fylld av uttryck.

Allting händer där vi dansar.

Alltså.
Finns.
Vi.