En smygande romans

Du smög dig in i min tillvaro. När jag började lyssna på vad kroppen hade att säga mig gjorde du små närmanden. Det började med musiken, alltid i mina öron. Det fortsatte med små rörelser till den som blev större och större. Minnet av att röra sig fritt, oavsett andra. Minnet av att röra sig för att beröra andra, mindre viktigt hur de blir berörda, mest en reaktion. Och det fortsatte med en sång rakt ur hjärtat som tvingade mig att sjunga med. Som kunde ljuda långt in på natten, göra det svårt att sova. En längtan efter dig.


Sen en trevande romans, sådär fumlig men perfekt med han som gled in framför mig, alltid lagom till sista dansen. Och knappast förälskade jag mig i honom, utan snarare i dig. Och jag kände för första gången att nu är jag trött på att stå och se på, nu ska jag vara med. Jag kan, men inte främst det, främst av allt, jag vill.


Vi möttes allt oftare, jag sökte upp dig hela tiden, hemma i vardagsrummet, i salar i bortglömda kvarter, industriområden, städer, längre och längre bort reste jag och kom bara närmare. Att vilja ännu mer gå upp i dig och aldrig sluta. Snurrar, trycket av en annans tyngd placerat på rätt ställe, en inbjudan att följa med. Nu vill jag följa med. Och leka.


Och du smyger dig in i mina tankar. Får mig att inte hellre vilja något annat. Än att se vad kroppen kan göra, vilja steg och turer, se hur snabbt jag kan röra mig hur långsamt. Bli ett med musiken. Agera, känna, vara.


Märka hur allt annat glider bort, hur det blir varmt inuti, hur det ger kraft och mening åt allt obegripligt omkring mig.


Kära du, kära dans. Stanna i mitt liv.
Jag har aldrig förut mött någon som du.