En dansande småstad

Att bo i Stockholm igen. Hjärtat tickar efter tunnelbanetabeller. Ängslan åker runt i klubblokaler. Att vara rätt, ha koll, vara sval och oberörd. ”Hur ska det här gå?” tänker jag.
För jag är inte nischad, jag är bred. Jag intresserar mig för saker och människor som utmanar mig och jag vill inte tänka på hur jag framstår. Kan jag andas i Stockholm?

Jag lovar mig själv att inte springa efter tunnelbanetåg eller bekräftelse. Att strunta i vad andra tänker. Låt hjärtat leda dig, mumlar jag i trängseln i morgonrusningen och andas djupt. I Stockholm tar jag steget och anmäler mig ensam till en kurs i bugg. Där lär jag känna L. Vi kan ingenting men vill väldigt mycket och redan efter två veckor är vi ute på dansgolvet. Jag är illamående av nervositet, men han håller min hand. Vi stapplar oss fram och på ren envishet utvecklas vi i rasande fart.

Så öppnar sig en ny värld med nya vänner. Dansare i alla åldrar från hela landet som vill se mig utvecklas, lära mig nya saker. ”Dansfolket samåker” är den första lärdomen och jag kliver in i okända bilar under broar och i mörka parkeringsgarage. Reser allt längre för att få uppleva dans i timmar utan tid till avbrott. Bara en dans till, och ännu en och...

Under en av mina sällsynta pauser blickar jag ut över det stora blanka golvet framför scenen. Hela rummet böljar av sprittande ben, energier, alla leker, fokuserade. Vi är mitt i hjärtat av ängsliga Stockholm men ingen bryr sig om vad jag har på mig, vad jag gör, bara att jag dansar. Här, bland svettiga pannor, bultande hjärtan och breda leenden har jag hittat min småstad. En stad där alla fortsätter att dansa, långt efter att musiken har tystnat. Och innan helgen är över planerar vi redan för nästa gång.

Kolumn publicerad i Ålandstidningen 5/4-2012