En ovärderlig entrébiljett

Att vara på Ebbas igen i söndags och dansa till ett liveband var väldigt speciellt för mig. Den allra första gången jag vågade mig ut på en socialdans var nämligen just på Ebbas till Dreams i höstas. Jag och L, en kille från min nybörjarkurs i bugg stod och tragglade våra tre turer större delen av kvällen i ett hörn eftersom vi inte hade lärt oss det där med dansriktning än (att paren rör sig motsols på dansgolvet). Vi hade svårt att fatta hur vi kunde vara i vägen hela tiden när vi stod så i skymundan och blev nästan lite irriterade över att alla andra dansade in i oss...

Vi båda har utvecklats i en rasande takt sedan dess. Inte konstigt, vi dansade snart tre-fyra gånger i veckan och åkte och socialdansade varje helg. Ofta både fredag och lördag och då håller man igång fyra timmar på dansgolvet.

Hursomhelst dansade jag med två andra personer den där första kvällen på Ebbas, M, en kille från Linköping som har buggat mycket, men nu är mer inne på Lindyhop. Och så en äldre herre (i jämförelse med mig) som tillsammans med M lärde mig några första grunder i fox, mycket tålmodigt. Tålamodet kom sig sannolikt av att de märkte att jag hade talang, för det kände till och med jag redan där, att jag gick framåt direkt.

Den där kvällen blev ingången för mig i socialdansvärlden. När jag ett halvår senare kliver in i klubblokalen är det ljust av vårsolen som har bestämt sig för att titta fram mot slutet av helgen. Nästan alla av mina favoritkavaljerer är där. Jag har knappt dansat på en månad, men märker efter några trevande första danser att takterna sitter i. Båda mina "lärare" från den där kvällen är på plats, och jag lyfter i deras armar, kontrasten är slående, ljusår ifrån. Jag dansar två fox med en slipad kavaljer jag bjudit upp förut, då var det nyårsdagen, jag hängde hjälpligt med, nu dansar jag perfekt våra två danser, det är smått magiskt och han blir lyrisk. Jag och L dansar våra bästa foxar ihop någonsin och jag ser hur han har höjt sig ett snäpp igen. "Tänk att sist vi var här stod vi i det där hörnet säger jag" "Tryck och drag, tryck och drag" säger han och vi går emot varandra och ifrån varandra i takt. Vi ler. Det känns inte bara som ett  halvårsjubileum. Det känns som en examensfest. Ett bevis på mitt slutgiltiga tillträde till den här världen, jag har både blivit välkomnad och gjort den till min.

Och jag dansar några perfekta foxar till, många oslipade men glädjesprittande buggar. Sista dansen blir extra fin. Cirkeln är sluten. Jag är hemma här.
Ebbas sålde mig en biljett till en spelning med Dreams i oktober 2011. Det blev mitt tillträde till dansvärlden och det kära vänner är något av det bästa som har hänt mig.

Hur värderar man det?