Boktips: Nödvändigheten i att dansa

En bok om dansens helande och energigivande förmågor.

"Tone, du måste bara läsa den här", säger Liz när vi rensar ut lägenheten i Mariehamn inför hennes tjänstledighet och min studieledighet. Jag har bott där över sommaren och hon har hört mig prata om dans, tålmodigt stått ut med min repetition av vissa danssteg, snurrar och balansövningar i vardagsrummet. Och hon känner i mångt och mycket igen sig i själva grunden: Att dans frigör på flera plan. 

Bokpärmen är rosa. Det är något med färgen rosa och dans. Det har inte att göra med den klassiska kopplingen flicka-rosa. Nej, det handlar om vad själva färgen förmedlar. Jag tror att jag tänker på värmen som uppstår, sprider sig i kroppen, hur våra kinder och sen ansikten blir rosa, samtidigt som vi utstrålar så mycket ren glädje där på dansgolvet. Rosa är positiv energi och har, till skillnad från rött, förmågan att växla från stillsam och mild till ett glatt utropstecken, beroende på nyansen.

Men nu ska det handla om Kerstin Thorvalls bok "Nödvändigheten i att dansa". Jag slukade den på en helg och båtfärden fram och tillbaka över Ålands hav blev så mycket kortare. Berättelsen är en personlig hyllning till dansen och charmerande för alla som har upplevt vad den där symbiosen av kropp och rytm kan göra.

Kerstin Thorvall är dansnördarnas dansnörd. Eller dansdrottningen. Hon beskriver hur hon rest jorden runt för att dansa och sökt de mest exotiska dansupplevelser. Hon beskriver dansfolkets gemenskap. Men också hur det är att som 70-åring gå ensam på disco, att först bli uttittad och sedan respekterad för att hon behärskar dansen. (I ett avsnitt är hon faktiskt på Åland för att dansa, på Arkipelag, hon berättar också om dansupplevelser i svenskfinland).

Hon berättar hur dansen under långa tider varit det enda antidepressiva medlet som verkligen har hjälpt henne. Hur en natt med dans ersatt ångest och sömnlöshet med en behaglig känsla i kroppen, en stillhet, en lycka som hon somnar med. Mot slutet av boken berättar hon om tre kvinnor som i olika form arbetar med dans som terapi. Hur de har kunnat skapa mer välmående på flera plan för både personer på äldreboenden, unga flickor med anorexi, personer med psykoser, eller personer med mer vardagliga problem som inte är vana vid att få uttrycka sig fritt med kroppen.

Texten känns som en lång och kärvänlig krönika eller essä, den är lättläst och ärlig och vill man spä på sin danslust och kärlek till dansen kan den verkligen rekommenderas. Kerstin Thorvalls kärlek till dansen var gränslös, hon gillade alla dansformer. Något jag tror var och en av oss kan inspireras av. För min erfarenhet är att olika dansformer ger olika sorters tillfredsställelse för kropp och själ. Som att varje musikstil gav oss olika chans att uttrycka olika slags känslor på ett positivt och bejakande sätt.

Och efter att ha varit förkyld och danslös i över en vecka och att ha känt hur ledsen kroppen blir av det kan jag bara säga:

Dansen helar.

Så idag ska jag i alla fall tassa runt lite här hemma.