Att ge sig själv en andra chans

Ibland sträcker man sig och sträcker sig och sträcker sig. Och ändå faller bitarna inte riktigt på plats. Vägen framåt är dunkel. Och man undrar lite vad det tjänade till. Att stå så där på tå, när man ändå liksom hamnade på ruta ett.

Det är då man backar lite. Skaffar sig en ny vinkel att betrakta livet ifrån. Ser nya möjligheter, nya öppningar. Och provar en gång till. Och så säger det plötsligt en dag bara klick, klick, klick! Och sen är man i den där nya situationen och ser sig yrvaket omkring.

Det ser bekant ut där. Det ser... Hemma ut där. Ändå är det en ny vy, ett nytt val, en ny ingång. Men välbekant.

Där står jag och jag tänker att livet har gett mig en andra chans på så många plan nu. Och jag ser ut genom köksfönstret i lägenheten där allt nästan är i ordning och där jag känner det som att mina saker snabbt hittar en plats, som att de var inköpta just för det här ögonblicket. Och så säger jag tack.

Och jag vet i denna stund inte om jag tackar en högre makt, eller om jag tackar mig.

Jag har börjat studera igen. Folk säger att de avundas mig mitt val. Men jag är medveten om att jag kommer att få kämpa mycket för min plats i denna nya värld. För att nå dit jag vill nå. Och jag kan bara säga att det är ingen idé att vara avundsjuk. Jag gjorde ett val att gå in på den läskiga väg som jag drömde om. Och jag har uppnått saker jag aldrig kunde föreställa mig då. Men det är inte utan rädsla, tårar, smärta, trötthet, kamp intill sista kraften och sen kämpa vidare. Jag är inte framme än. Jag är på väg, på det obekantas väg.

Hur det ska gå? Det kan jag inte veta. Det enda jag säkert vet är att det är så mycket lättare med fint sällskap på vägen. Och att man kan välja om man vill gå, springa, jogga eller dansa fram längs denna snåriga kluriga spännande stig.

Vilket jag gör?

Allt kära läsare, blir så mycket lättare med en dans.

(Och så sträcker vi oss tillsammans mot nya höjder.)