Hur omvalet går beror på hur väljarna ser på alliansen

Omvalet handlar inte bara om skiljelinjen mellan blått eller rött. Inte heller bara om vår syn på migrationspolitiken. En avgörande faktor för hur vi kommer ha uppfattat riksdagspartiernas agerande tiden efter valet är hur vi ser på alliansens allt tightare sammanslutning.

Tiden efter att Socialdemokraterna meddelade att de tänker utlysa nyval i vår har präglats av uppslitande diskussioner i min bekantskapskrets. Själv har jag tillhört skaran som till en början hade så svårt att förstå varför det skulle vara så omöjligt att hitta en samarbetslösning framför ett nyval. Nyval som lösning känns inte riktigt som just en lösning. Jag har varit pessimistisk inför att det politiska läget skulle ändras så tätt inpå det val som just har varit, inom psykologin har vi ju läst om hur man tenderar att tycka något ännu mer perioden efter att man aktivt har tagit ställning till det. Med erfarenhet av åländsk och finländsk politik har jag även sett hur regeringar har tvingats söka lösningar över blockgränser, och att det alltid har gått att hitta ett sätt, nyval har inte känts som ett alternativ. Nåväl, nu kommer en valkampanj som blir intressant att följa.

Och istället för att veva argumentet om att samarbete är bäst om och om igen började jag fundera över VARFÖR de olika parterna inte lyckas få till ett samarbete (och nu menar jag inte varför man inte samarbetar med Sverigedemokraterna, för det har de övriga partierna förklarat öppet att de inte skulle göra redan innan valet, orsaken till det är ju också tydliggjord). Och ju mer jag funderar så är frågan faktiskt både väldigt enkel och komplicerad på samma gång: svaret finns i själva synen på Alliansen.

Socialdemokraterna tycker att de som regeringsbildare har bjudit in Allianspartierna till åtskilliga samarbetssamtal. Tänk bara när det var dags att bilda regering, då bjöd man in Centerpartiet och Folkpartiet med argumentet att dessa partier har flera frågor gemensamma i sina partiprogram som borde kunna vara intressanta att vilja förhandla om. Ja...? Tänkte jag spontant, "det låter väl rimligt"? Varför skulle ett parti inte ta den chansen att utforma en budget? Sitter de med från start får de sannolikt en hel del att säga till om. När Både Annie Lööf (C) och Jan Björklund (Fp) svarade med ett skarpt nej om att väljarna hade ett förtroende för Alliansen och att de inte kunde bryta det blev jag förvånad. - Alliansen hade ju tappat kraft, och alltså på det sättet förtroende. Valresultatet kan bara tolkas som att inget block ensamt är regeringsdugligt. Väljarna har i praktiken röstat för en mittenregering. Ur ett rent klassiskt politiskt perspektiv hade Reinfeldt meddelat Moderaterna som förlorare i valet, ingen inom det största allianspartiet stod redo att ta över. Det var inte konstigt att göra analysen att (S) som största parti skulle bilda regering.

MEN det jag, och många med mig, inte hade insett var hur djupt rotad själva Alliansen börjar bli. När Stefan Löfven (S) bjöd in till regeringssamtal direkt efter valet, då vände han sig till enskilda partier. Givetvis hoppades han på så sätt kunna luckra upp allianssamarbetet, men jag tror inte att det bara var taktik, jag tippar på att han uppriktigt trodde att det skulle gå, att han trodde att det skulle kunna finnas ett ömsesidigt intresse av en sådan samarbetsform, bara dammet hade lagt sig. Men i så fall missbedömde han hur tight de fyra partierna sitter samman. När de väntar på inbjudan från Löfven väntar de på en gemensam inbjudan, oavsett om (M) är regeringsdugligt eller ej. Detta är en omvälvande förändring inom svensk politik, minst lika stor som Sverigedemokraternas inträde.

Det som leder till oklarheter och att vi alla har så olika syn på vad som borde ha skett tiden efter valet, det är till stora delar att vi har olika syn på Alliansen. Å ena sidan de väljare till vänster OCH höger som ser Alliansen som bestående av ett samarbete mellan fyra partier, ett samarbete som bör ses som en flexibel lösning där de enskilda partiernas partimanifest fortfarande har en politisk betydelse, oavsett valutgången, (denna del av högerväljarna tycks vara i minoritet). Å andra sidan: väljare (främst till höger) som ser Alliansen snarare som ett parti, inte fyra, och som ser Alliansens manifest som det dokument som ska påverka politiken, inte de olika partiernas manifest. Enskilda valfrågor för de olika allianspartierna blir i det senare exemplet i förlängningen mest röstfiske inriktat mot den grupp av väljarskaran som ännu röstar på parti, och inte på allians. Men de frågorna betyder egentligen inte något i den politiska verkligheten och kan definitivt inte användas för att locka till samarbete utanför Alliansen.

I praktiken talar vi här om fyra partier som just nu vill dra fördelen av att vara fyra partier (genom profilerade kampanjer utöver Alliansmanifestet, egna partiprogram som utgångpunkt för förhandlingar inom alliansen och genom att ha fyra partiledare som får debattid i alla debatter och utrymme i media) SAMTIDIGT som de anser att de bör behandlas som ETT parti i alla förhandlingar. De har ju lovat att samarbeta och det har varit tydligt från start att det gemensamma manifestet ska gälla, argumenterar de.

Hur man som väljare kommer att uppleva Alliansens agerande i samband med den gångna höstens försök till regeringsbildning och förhandling om budget, kommer därför mycket att bero på vilken syn man har på Alliansen. Ser vi dem som ett parti, eller som fyra? Ska deras agerande bedömas enskilt eller gemensamt? Ska ansvar för en regeringsbildning avkrävas enskilt eller gemensamt? Och är det rimligt av dem att begära av de övriga partierna att de ska behandlas som en gemensam aktör? Hade de själva varit beredda att bemöta en sammanslutning mellan (S) och (Mp) på ett sådant sätt? (Nja, tycks det som, de begär ju själva att Mp ska vara redo att flytta över blockgränsen. Men om Alliansen ska ha företräde framför enskilda partier, vad kan de då begära från andra inom deras valsamarbeten?).

Min grundtanke är att hur man ser på Alliansen avseende detta kommer att prägla huruvida man tyckte de gjorde rätt eller fel när de tackade nej till samarbete med (S), samt å andra sidan huruvida man tycker att (S) verkligen har bjudit in till samarbete eller inte.

Inför nyvalet i vår har de fyra partierna återigen meddelat om valsamarbete. Alliansen går till val gemensamt. Den här gången vet vi att det innebär att de kommer och vill agera som ett parti, inte som fyra, även när nästa val är över. Hur rimligt är det av övriga riksdagspartier att acceptera detta? Jag skulle vilja säga att som svensk politik ser ut i dag är det naturligt att inte acceptera fyra partier som en och samma part, utan snarare att vårt system ännu bygger på att varje parti även har individuellt ansvar för sitt eget program. I förlängningen, om man vill driva det gemensamma manifestet framför allt, blir ett sammangående av de fyra partierna sannolikt nödvändigt. Det skulle vara tydligast gentemot både väljare och under förhandlingar. Det intressanta ska bli att se om de svenska väljarna är redo för det? Jag tror att svaret är att de mer och mer börjar bli det.

/Tone Nordling är journalist och har en bakgrund som samhällsreporter på Åland där hon även har haft uppdrag som ledarskribent, idag är hon fristående skribent och läser till psykolog på Karolinska Institutet.