Då låser det sig fullständigt

När vi samtalar behöver vi försäkra oss om att vi har fokus vänt på samma sak. Bild från museo de Faller, Valencia

Vi hade nyligen en genialt enkel föreläsning om kommunikation här på KI:s psykologprogram. Arbets- och organisationspsykologen Peter Fichtel vinnlade sig om att om vi bara skulle få med oss en sak från föreläsningen så var det detta: Kommunikation kräver att vi försäkrar oss om att den andra parten är mottaglig.

I korthet gick resonemanget ut på att vi kan prata hur mycket som helst, men kommunikation uppstår bara när vi ser till att den andra personen lyssnar. Annars blir det bara information, som sannolikt inte når fram. Visst låter det uppenbart? Men sedan bad han oss att observera oss själva och andra i olika situationer. 

Då jag träffar många nya människor inom dansen har jag inte kunnat låta bli att betrakta mig själv i de sammanhangen. Det är märkligt. Ibland uppstår verkligen ett naturligt samtal, andra gånger en krystad tystnad, ytterligare andra gånger en trygg och bekväm tystnad och så de där lägena där man dansar med en informationsutsändare: En som pratar och pratar. Oavsett om man verkar mottaglig eller inte. En som frågar och frågar. Fast man signalerar att man inte vill svara. En del pratar hela dansen utan respons. Efteråt? Ja, då känner man sig på något sätt använd.

Hur får man då någon att lyssna? Det bästa är att först själv ställa frågor och lyssna, rådde han. Den andra känner sig sedd och blir mer mottaglig för ett samtal.

En annan del av hemläxan var att betrakta sig själv och sin egen mottaglighet. Fundera. Finns det kommentarer som gör att du låser dig? Ord? Uttryck? Jag har hittat en sak jag inte tål. Det är när en främling kommenterar mitt utseende under dansen. Sist på Hallunda hände det två gånger. Fy. Jag blev totalt tvär och hade stängt mig för all kommunikation. Jag blir så obekväm. Jag tappar tryggheten och det roliga med dansen. Något jag behöver jobba på, javisst. Synd att förstöra en bra dans och det är ju inte av illvilja folk säger sånt. 

Men SNÄLLA: Låt bli. Vill du ge en komplimang? Beröm mitt bemötande, något i min dans, sånt blir jag glad av. Men när jag får höra: "Såklart jag vill dansa med en så snygg tjej" eller "varför har du inte glasögon om du ser dåligt? Jag kan tänka mig att du ser sexig ut i det". Då har min gräns passerats. Vreden växer. Ärligt talat vill jag helst bara sticka därifrån. Jag är inte där för att bli bedömd av andra, allra minst för något så oviktigt som mitt utseende. Jag har dessutom svårt att koppla bort vad kommentarerna också antyder: Om jag inte uppfattades som snygg av just den här personen: hade det då inte varit klart att han ville dansa? Eller bara den sak att någon tar sig rätten att stå och bedöma mitt utseende, som att det var relevant i situationen?

Det finns säkert saker jag gör som blockerar andra. Saker jag gör omedvetet, eller i välmening. Jag ska försöka bli bättre på att upptäcka dem. 

Vad sägs? Ska vi träna på detta tillsammans?