Vaknar jag snart?

Tiden för dansen. Det var så nyligen.
Och ändå inte.
Jag visste det, en del av mig visste det.

I många år, i många sammanhang har jag försökt få andra att haka på och dansa.
Det närmaste var nog att börja dansa salsa med en dåvarande pojkväns kompis.
Min dåvarande kille ville inte dansa. Hans dåvarande tjej ville inte dansa. Det var som uppgjort för att vi skulle ta tag i det.
Men livet var för föränderligt, så kortvariga alla tankar, påbörjade projekt på den tiden.
Relationer och därmed dansplaner rann ut i sanden.

En del av mig har längtat så länge så länge att den knappt kan tro att det jag upplever nu är sant.

Kanske är det därför mitt hjärta bultar så ivrigt. Kan någonting man gör verkligen kännas så rätt och så roligt? Är det sant? Får livet vara sådant? Får jag vara så oförskämt lycklig när jag ägnar mig åt det, energisk motiverad? Skulle det inte vara kämpigt och svårt och trist och tröttsamt? För att så är vardagen, så är tillvaron?

Lite som... lite som att hitta rätt på andra områden i livet. Man liksom frågar sig: Får det vara så här bra? För att man vet att allt förändras. Det har i alla fall gjort det hittills.

Och ändå... Jag kan inte låta bli att tänka på de energiska djärva människorna som jag alltid har sett upp till. Och till de människor som hittar sina sammanhang. Sina vapendragare. Relationer som knakar av växtkraft. Människor det strålar om. Jag har alltid sett på dem och tänkt att de är för bra för att vara sanna.

Det svindlar framför ögonen när jag tänker. Tänk om...
Tänk om jag inte drömmer.
Tänk om allting inte är gjort för att ta slut.
Tänk om dansen kommer att finnas i mitt liv på olika sätt och ge mig den här nya kraften.
Tänk om de där människorna inte är för bra för att vara sanna.
Tänk om de finns, och jag är en av dem nu.
Tänk om, det bara är jag som har tänkt fel hela tiden.
Och äntligen börjar hitta rätt.