Musiken verkar synka våra hjärnor och minska ansträngningen

Tänk dig att du står i ett folkhav framför en stor scen. Där framme är bandet, här på marken står ni, du och alla människor som börjar gunga i takt. Rörelsen är intensivare ju närmare bandet du står. Vad sker i det här ögonblicket? Jo, om man tittade på er hjärnaktivitet ur ett uppifrånperspektiv så skulle man se att musiken synkroniserar era hjärnor i samma rytm, det skriver Töres Theorell i ett kapitel om Kulturella aktiviters effekt på hälsa, i boken Den orättvisa hälsan, som vi just nu läser. Gränsen mellan dans och att sjunga med eller lyssna är inte absolut, snarare svår att dra. När vi lyssnar rör vi oss i takt, och sjungandet inbegriper rytmiska rörelser. Så: Även om vi sjunger, dansar eller lyssnar, så kanske vi i själva verket ägnar oss åt samma sak?

Men kanske är det inte bara så att vi är programmerade till att röra oss till musik. Kanske är det även så att vi är programmerade till musik när vi anstränger oss fysiskt? Tesen förs fram i samma kapitel och som exempel kan sägas att om vi lyssnar på individanpassad musik när vi tränar så har man kunnat uppmäta mindre ökning av puls, blodtryck och mjölksyra, - vi verkar bli uthålligare. Dessutom upplever vi det som att vi anstränger oss mindre jämfört med samma belastning utan musik till.

Effekten behöver inte vara individuell menar Töres Theorell och jämför med tidigare kulturella traditioner av kollektiv sång till tunga monotona arbetsuppgifter, så som gamla tiders pråmdragarsånger. Genom att sjunga tillsammans får man både en bättre muskelkoordination inom gruppen och en bättre sammanhållning. Något som bidrar till att användandet av musik eller olika kulturformer på olika arbetsplatser är ett forskningsområde på frammarsch, enligt beskrivningen.

Där och då, i den stunden vi dansar och lyssnar till en och samma musik, då är vi alla egentligen en gemensam kropp genom en gemensam rytm. Inte konstigt då om det ibland känns som att vara del av något större än oss själva?