I väntans tider...

Jag fick en sån rastlös känsla i kroppen i kväll.
Efter januaris myckna trötthet blev jag lite överraskad.
Jag hade samma antirutintrots som jag har haft sedan efter jul. Jag vägrade till exempel laga mat och började i stället baka bröd. Sen ville jag göra något... Men?

Inget av det jag satte igång kändes särskilt motiverande. Tills jag tog några provsnurrar på golvet och... Voila!

Diagnos: Dansfeber. Orsak: Dansabstinens. Botemedel: Skojar du, fattar du inte vad det är? ;-).

På lördag i alla fall, på lördag får jag dansa...

I väntans tider känns varje minut som en minut för mycket.

Ärligt talat, egentligen, jag är så glad just nu. Stod för någon timme sedan och såg ut genom mitt köksfönster ut mot den vintertomma vägen utanför och kände bara för att ropa: JAG ÄR HÄR OCH JAG LEVER!

Tänk va?