Som en äkta nollåtta?

Stockholm stad med stöveltramp, stela smil, stimmiga ställen med kalla kisande ögon.

Ängsliga ängsliga Stockholm.

Och det gäller att passa sig Stockholm, hur du för dig, vad du tycker, hur du klär dig.

Så att du ska känna dig hemma i din version av små-Stockholm.

Allt det trodde jag en gång om den här stan.

Och visst finns allt det där, jag ser det sedan jag flyttat tillbaka.

Visst finns det uteställen där du kan se in i varje blick och bara möta två varma ögonpar på en hel jävla krog. Bara två av fem hundra.

Inte för att folk är elaka, utan för denna osäkerhet.

Denna oerhörda osäkerhet.

Lilla Stockholm.

Där allt ska ligga rätt och vara helt och rent och parfymerat.

Till de ställena går jag bara om jag måste.

Men så finns det något helt annat

Just på vårt dansgolv.

Vi dansar och hoppar tills vi dryper av svett och omfamnar varandra i närgångna danser.

Här är varje öga varmt och glatt.Varje ögonpar av trehundra.

Denna fredagskväll i huvudstaden.

Och efteråt, står vi där. Nollåttabrudar inne på damtoan. Så utdansade att vi bara ler lite, behöver inte säga så mycket. Drar av oss tröjorna, tvättar oss, klär på oss mjukisbyxorna.

Jag stannar upp i en rörelse och ser på alla runtomkring med sina svetthanddukar och strechposer.

Jag ser hur en korthårig tjej böjer sig fram för att torka håret med hjälp av handtorken.
Inget konstigt med det.

Och ni får mig att tro på mitt Stockholm.