Att hoppas på en riktig powerballad...

Fredagskänsla. Jag visste vad det var förut, men det var som att den sällan nådde sin peak. Särskilt under tonåren, kommer ni ihåg all denna längtan och förväntan som kunde väckas i en? Som att ikväll kan allting börja? Åh, allt det där som känns när man öppnar sig för en fet powerballad, lyssnar, längtar ut i minsta nerv. Känslospröten på helspänn. Jag minns att jag upplevde det ofta under tonåren, att bara ligga på golvet och låta en ljuvlig låt röra om i kropp och själ.

Jag känner det idag. Fredagspirret, hur kroppen känns lätt, jag ler. Och jag vet att just ikväll har jag chans att få utlopp för det. Ikväll ska jag dansa. Vissa dagar längtar kroppen bara efter bugg, bugg bugg bugg! Andra dagar vill den svepa runt i intensiv och engagerad fox. Idag vill jag, båda, men mest dramatik. Den senaste veckans övningar med musikanpassning i både foxen och buggen har verkligen lagt en ny dimension på min dansglädje. Som att få ett nytt språk att jobba med.

Förväntningar. Hur jag förut inte visste hur jag skulle få utlopp för dem. Hur de idag inte är förknippade till vaga drömmar, outlevd längtan. Hur jag numera har möjligheten att glida ut på dansgolvet och när det är som allra bäst äntligen bli ett med den där låten, hur orden sjungs rakt in i mig, och ingenting annat i det ögonblicket stör mina tankar. En liten förälskelse varje gång. Inte i min kavaljer, utan i ögonblicket, nuet.

Där och då finns inget annat.