När danskvällen blir konstig

Det knastrar i förväntan i luften de första timmarna i danslokalen. Så mycket fina chanser att hitta den där härliga dansupplevelsen, så oändligt lång tid framför oss. Vi ler lite nervöst mot varandra, alla vi som laddar, snörar dansskorna, parkerar väskorna, sträcker på oss för att mjuka upp de stela lederna.

Och de flesta danskvällar händer allt det där man har tänkt sig. Man får busig bugg, präglad av proffsig spänst eller fumlig glädje. Man får gosig fox, präglad av bita sig i tungan gud vad jag är här och nu och totalt fokuserad in i minsta del av mig eller lugnare försiktigare nybörjarkramig. Man får kickar och rusher, skratt och varma leenden. Någon ny, danser med bekanta. Favoriter i repris. Och när N är med, vår speciella andakt. Allt det där.

Men så finns det de där gångerna. När man inte hittar någon man känner när det väl är dags att bjuda upp, trots att man ser dem överallt. När man dansar med nya, har roligt, tiden flyger, men något liksom saknas. Den där känslan av att komma hem i dansen, som att komma hem till dig, dig ja, var och en av er som jag synkar med. Så var det på Hallunda i fredags. Och så går man hem, glad, men lite halv. Och med känslan av att man inte fick det där riktigt helt det där, som är så svårt att beskriva.

Hur beskriver man det?

Kanske bäst som det där som blir när en gnista tar fart och till sist börjar glöda.