En annorlunda dansupplevelse i Spanien

Semesterns första mål var Torrevieja i Spanien, en livlig sommarstad söder om Alicante. Att åka dit i augusti som värmekänslig svensk var kanske inte det smartaste valet dagtid. Vi kokade redan när det var drygt 30 grader, för att inte tala om 35... Men då är skugga, pool, en stund på en strand med svalkande brisar, en skön tapaslunch och ett besök i luftkonditionerade rum att rekommendera ;-).

Vi hade bespetsat oss på dans i Torrevieja, vilket skulle visa sig vara svårare än jag först trodde. Salsa kändes som det mest sannolika och vi finkammade nätet: donde baile salsa en Torrevieja? Ingenstans verkade det först som. Vilket bekräftades av förfrågningar bland N:s salsabekanta. Sen hittade jag på omvägar några dansskolor som har socialdans i veckorna, tyvärr stängda över sommaren. Men nästa gång tänker jag mig att vi kan ta en och annan lektion i kubansk salsa. Då den salsakunnige av oss, N. dansar LA (på linje).

Men jag hittade ett ställe i en liten dansdiskussionstråd på en spansk sida och mejlade och frågade. Beskedet från Hotell Masa var att det var dans varje fredag och lördag. För 15 euro fick man också tillgång till deras buffé. Visa av erfarenhet (man dansar sämre med en stinn mage) åt vi en lättare middag hemma på terassen och tog bussen till Masa

När vi klev in i lobbyn hörde vi musik från salen, det var inget inträde, bara att gå in, ett fåtal solodansare syntes på golvet, andra dansare satt längs väggarna och tonerna var välbekanta. "Nej men! Det är bugg! Bugg de spelar!" utbrast N. Och efter en stunds gemensamt gapande sa jag "Ska vi?". På det blanka marmorgolvet rev vi iväg en dans, medan N. mimade "salsa" till bandet som just skulle ta paus.

De nappade och satte igång salsa som pausmusik. Jag kan ju inte salsa och N taggade igång. Glädjen i hans ansikte, det är medryckande att se hur den sprids ut i hela kroppen av latinorytmerna, mina skor fäste i golvet, jag trillade bitvis in i buggstegen, han pressade mig till max och det var kul, på gränsen tilol förskräckelse. Under en bachata som jag ännu inte har hajat helt kunde jag slappna av.

När bandet klev på igen var det inget snack om saken, det var bugg igen. Vi och ett annat danspar buggade, resten visste nog inte riktigt hur de skulle röra sig till musiken, de såg på med stor fascination.

Jag och N tittade fnissande på varandra "Herregud, det här är absurt, vi skulle testa salsan i Spanien, men här buggar vi". Sen kom merengue och chacha. Jag trampade med bäst jag kunde.

Höjdpunkten? När sångerskan i bandet drog i gång en smäktande pulserande tolkning av Adeles "Somebody like you" och vi äntligen fick njuta av vår gemensamma dans foxen. Den spanska publiken hade aldrig sett en fox förr, och N som då och då öppnade ögonen såg många uppskattande fascinerande ögon som betraktade oss.

Det enda smolket i bägaren var att golvet var svårdansat (gud vad jag längtar efter NORMALA underlag nu efter sommarens alla konstiga) och att en man trampade på mig med hela den tyngd som en ickedansare besitter, så foten var blå resten av veckan.

Men det var ändå under sista låten (vad är oddsen, en lämplig Shania Twain-låt som var ett av mina första möten med buggen) och när jag satt där med ispåsen mot foten log och log och log jag. För även om Masa inte alls var vad vi tänkte oss så är det en dansares sanna lycka att i alla fall hitta ett ställe att förlita sig på när det rycker i benen och man bara MÅÅÅÅSTE. Ja ni vet vad ;-).

Har du danstips i Spanien? Eller i andra länder? Dela gärna med dig!