Det sägs att det inte går att köra vilse på en ö. Vi körde österut på Föglö i stället för norrut och kom till en massa åkrar i Hastersboda innan vi fattade att vi hade kört fel. Fiestan hostade lite, solen sken, och våra ben började bli utväntade. Nu ville vi DANSA.
Jag åkte för första gången linfärjan på Föglö och vi visste att dansen skulle komma strax därefter.
Efter flera felkörningar eftersom vi bara såg en ungdomslokal, men ingen dansbana och Lillängö/Lillängen (varför kallas det för båda?) som vi skulle till verkade ligga till vänster från huvudvägen hittade vi i alla fall det här plakatet och en plats att ställa bilen. Långt långt bort anade vi musiken. Det här KAN inte vara svårt, men det var det. Vi hittade inte dansbanan. Till sist fick vi syn på en tjej i närheten av ungdomslokalen. "Det finns en skylt in som det står nåt med M på, sen går ni en stig en bit och över ett berg och sen är ni där".
Vi gick en bit på vägen och såg det här, kanske inte konstigt att vi inte såg skylten? Det stod förresten ett efternamn på. Ingenting om dans. Men äntligen var vi på rätt!
Det här hade vi aldrig fattat, erkände vi, och häftigare skulle det bli.
Stigen blev smalare och smalare, den gick rakt in i grönskan och vore det inte för musiken som hördes lite högre hade vi kanske vänt igen.
Det tog en stund innan vi kom till berget och den promenaden fördröjdes av att det var halt, bitvis brant och så vackert att vi måste stanna och fota hela tiden. Fortfarande såg vi inte ett spår av festen.
Men skam den som ger sig. Och nu hann en tjej upp oss, hon skulle också på festen och sa att hon alltid brukade säga till sina vänner att det här inte var något för en med klackskor.
Det här hade jag på mig när gångstigen övergick i lerpöls-träskakigt-nåt. Men jag klagar inte på stigen. Bara på mitt omdöme. Mitt i allt blev jag väldigt full i skratt. Jag kände att vi var nära nu.
Runt en krök gick den smala stigen och där var den äntligen. Den nya dansbanan. Bandet Högtryck, Ålands bästa dansband var redan igång. Och det är väldigt bra dansdrag i dem, de skulle stå sig väl på en svensk dansscen.
När vi såg åt andra hållet var det här vyn. De flesta gästerna kom med båt, hit kommer man bara med båt eller genom skogen och bandet hade fått ta instrument och utrustning, ja allt med båt från fasta Åland.
Till en början var det lite försiktigare på dansgolvet.
Men efterhand fylldes det på. Klassiskt för sommarfesterna i skärgården är att både ung och äldre möts här. Men det var glesare än vanligt på grund av det dåliga vädret under dagen. Jag skulle tro att båtfolket inte vågade sig ut.
Jag dansade många magiska danser.Det var fuktigt på trägolvet, ganska svårdansat på ett sätt, men behaglig temperatur i luften. Myggen höll sig borta.
Och det finns bara stora ord för känslan. Exotiskt. Magiskt. Häftigt. Nytt.
Bandet höll igång till halv två på natten. Det blev aldrig mörkt, bara skymning.
Linnea höll mig sällskap med ansjovismackorna, presenterade mig för trevligt folk, lärde mig grunderna i polka och schottis. Och berättade hur det har gått till och går till på dans på Åland.
Och när vi klätterbalanseradepromenerade tillbaka (jag i bättre skor nu) hade det redan börjat ljusna igen.
Kommentarer
Skicka en kommentar