Tillbaka på mellanstadiedisco...

 

Powerballader som rör om ända till hjärteroten. Vem är inte svag för dem? Jag var på en gullig klubb igår med jmk-tjejerna. Natten på Färgfabriken har vuxit sig stor, stor, stooor och är klubben för den som längtar sig tillbaka till mellanstadiets tryckare. Att dansa tryckare var det allra bästa på våra skoldiscon. Så oskyldigt och ändå så spännande. När jag senare började gå ut saknade jag tryckarna, att det som mest bara var en sista dansen ute på krogen, mest en förevändning för att komma nära någon, sista chansen att dra upp ett ragg. 

När jag fick höra talas om Natten lystrade både mellanstadieeleven och foxaren i mig. Det är nämligen just den här sortens låtar som passar en som är inne på modern fox. Igår var det dags att kolla in klubben. Natten är ett stort fenomen. Jag vet inte hur många hundra som går, men det var knökat med folk. Väl där hade jag svårt att bestämma mig vad jag skulle tycka. Det var på ett sätt sjukt charmigt med alla människor som stod där på dansgolvet och sjöng med till powerballaderna, som att ingen riktigt visste hur man skulle göra. Coola Stockholm blev till vilsna Stockholm i ett slag. Alla stod där tafatta och längtande och verkade undra vad som gällde.

Men...

Nästan ingen dansade.

Jo, folk stod och gungade i grupp, men där jag hade trott att det skulle vara tid för trevande tryckare var det mest ett stort vakum. Kanske för att det var oklart vad som gällde, jag tror nämligen att de flesta där inne gärna skulle ha bjudit upp någon. Själv blev jag blyg och kände mig osäker på vad folk tyckte, skulle det att bjuda upp vara samma som att ragga? Jag ville inte ragga, men jag ville dansa med många olika personer.

Jag tror fler kände som jag. Eller är det jag som applicerar min egen danslust på andra? Vi tenderar ju överlag att överskatta hur mycket folk i allmänhet håller med. Många var säkert nöjda med kvällen just som den var. Men jag såg mig omkring och tyckte det var så sorgligt att omges av hundratals danssugna, men ingen som dansade.

Kanske skulle man ha fått igång det med en gemensam danslektion under kvällen? Jag går verkligen igång på den tanken. En väldigt enkel, med glimten i ögat, och en ursäkt att hugga tag i någon som står intill så att det blir till en odramatisk grej att börja dansa. A. som också dansar höll inte med, det här folket är nog inte mottagliga för det, sa hon.

Drömmaren i mig föreställde mig ändå att man på något sätt skulle kunna ge alla i rummet en spark i baken så att de började bjuda upp varandra. Några dansade ja, men de flesta stod precis som när de var 10 år med en dricka i handen och gungade, längtande efter en stund som inte skulle komma... Är det inte lite sorgligt ändå?

Eller vad vet jag?

Jag tror i alla fall att vi alla skulle må bra av att få dansa lite mer.

Om vi går dit igen? Bara om vi får ett gäng danssugna kavaljerer med oss.

Händer det inget får man se till att få saker att hända. ;-).

 

Det bästa med kvällen <3!