Att bli danssugen av en brunch

I söndags var jag och mina tjejer på brunch.

En sån där kall och blåsig dag, där det är finast att titta på solen inifrån.

Mycket god mat och som alltid ett givande samtal.

"Men vilken lustig musik", sa L.

Och jag fick plötsligt klart för mig vad det där extra pirret som surrade i bröstet berodde på.

Det var ju klassisk musik för en riktigt bra bugg och fox-kväll. Johnny Cash, Elton John, powerballader och glada popdängor. Jag blev så munter bara av tanken och började fantisera att någon i personalen brukade svänga runt på dansgolvet med oss. Jag tittade på dem, en efter en med en ny nyfikenhet.

Vi dansare, vi borde ha ett eget kodsystem.

Hemliga folket.

Jag gillar tanken på att var som helst i tunnelbanevagnen jag åker kan en buggare, foxare, salsadansare eller bachatero sitta. Just nu är vi främlingar för varandra, men om bara några dagar kanske vi ger oss ut på dansgolvet ihop, i en gemensam lek, ett stort skratt. Vi ses!