Dans som avlastning

Jag är på auskultation i veckan. Det betyder att vi studenter får en chans att besöka olika verksamheter och se hur det kan vara att arbeta som psykolog i olika roller.

Det får mycket härlig input och har mött människor som uppriktigt längtar tillbaka till jobbet mot slutet av sin semester. "Tidigare jobb jag har haft har det bara känts som att man önskar sig längre och längre semester varje år, men här är det tvärtom", sa en av dem. Och tyvärr tror jag alldeles för många människor vet vad han menar. En av hans arbetsuppgifter var just det, att få folk att känna en bättre balans i livet, mellan jobb och allt annat de vill uppnå, och mellan jobb och hälsa.

Men det finns tunga sidor med jobbet som psykolog också. Att sitta och lyssna på andra människor en hel vecka, det kan hända att man blir mindre social, man drar sig undan från att gå på fester och att träffa ytliga bekanta för att slippa få frågor om jobbet. Man orkar heller inte ägna sig åt att lyssna på fritiden lika mycket som förr. Någonstans här pratade jag om dans för första gången idag ;-). "Jag är ute och socialdansar en hel del och jag träffar mycket vårdpersonal där, men jag hör aldrig dem prata om jobbet." sa jag. "Det är ett forum där man träffar en massa människor men har som en hemlig kod att man inte pratar om jobbet så mycket, man har inte något krav om att man ska lära känna varandra eller veta så mycket om varandra. För det mesta bara dansar man och har kul, småpratar och diskuterar danser man har varit på.".

Det finns möten och möten. Jag känner igen det från åren som journalist. När man pratar hela veckor med massa människor vill man inte ut och prata med massa nytt folk igen, då vill man ägna sig åt de närmaste. Men dansen är en biljett till att kunna vara social utan att det kräver så mycket energi, man laddar snarare på med nya krafter. Och det slog mig vilka kloka livsval jag tycks ha gjort i kombination: Först hittade jag dansen, sen psykologin. Eller som en av de anställda sa: "Man måste skratta och flamsa emellanåt för att bli bra på allvaret".

Så sant.


PUSS!
 

PS.
Jag hade tur att bli placerad på en verksamhet som jobbar precis inom min intressesfär. Det var rena slumpen, men denna soliga klara dag, när vi såg de första snödropparna titta upp ur marken tillsammans med vintergäcken, då kände jag att det inte är en slump. Det är någon som vill blåsa hopp i mig, säga fortsätt framåt, utbildningen är lång, men ditt mål närmar sig (ja, kanske är denna någon jag själv, men det känns fint att tro på något högre ibland).

I min Paulo Coelho-kalender står det den här veckan:
"Ingen vet vad som ska hända i nästa minut, ändå går man vidare. 
För att man har tillit. För att man har tro.".