En liten tå vaknar

Efter en periods ångestladdat pluggande inför tentan och parallellt med det en monsterförkylning börjar jag bli mig själv igen. Hur jag vet det? När kroppen börjar ropa på mig igen: Dansdansdans! Tillsammans med danslusten växer ett gott humör fram. När man blir sjuk ingår en lätt depression i själva sjukdomskänslan. Den har sannolikt en evolutionär funktion. Dels att vi ska dra oss undan och vila, dels att vi ska vilja vara för oss själva för att minska smittspridningen. Jag vet det där, jag har läst om det och ändå är känslan så stor när jag är uppe i den, mitt i sjukdomen, då börjar jag ifrågasätta hela min existens, alla relationer, mina val. Jag vet vid det här laget att det inte är en tid att fatta beslut. Det är en tid att hålla sig lugn och för sig själv och mest sova. Jag har gjort det många många dagar. Men börjar nu känna hur livet sakta återvänder och min lust till det.

Jag pratade med K om det idag, han läser psykologi ihop med mig och dansar uppemot sex kvällar i veckan. Till och med han tyckte det lät klokt att vila veckan ut, och det ska jag tvinga mig att göra, det är så lätt att trilla dit igen annars. Men det blir inte en lätt uppgift. Jag är ju så sjukt danssugen!

En annan sak jag är sugen på är Åland. Jag kommer på mig själv med att sitta och tänka på olika platser i Mariehamn, på min arbetsplats, mina kollegor, mina vänner. Jag längtar efter min välsignade ö och hjärtat bara sväller av kärlek när jag tänker på det. Och vet ni? I juni kommer jag tillbaka, i alla fall över sommaren, jag vet inte än hur fortsättningen ska se ut, jag står lite vid ett vägskäl och velar. Men snart blir jag klokare tror jag.

KRAM.