Egna spår, en provokation eller inspiration?

Längtar människan efter någon som går mot strömmen? Kan det hjälpa  dem med deras rädsla för att falla ur? Eller känner de sig hotade för att någon utmanar det som håller dem kvar i fållan?





Svaret har flera dimensioner. Den som vägrar foga sig kommer att verka skrämmande, konstig för en del. Men inspirerande och befriande för andra. Jag tror att det beror på hur nära kontakt vi har med vår längtan. Är längtan låst långt in gör det ont att bli påmind om den eftersom vi lever så fjärmade från det vi egentligen vill. Då är personer som följer sitt hjärta ett hot mot våra trygga barriärer. Är längtan å andra sidan nära till hands och drar i oss då och då kan mötet med en som vågar gå sin väg oavsett andra bli till det där avgörande som gör att vi börjar våga agera i linje med våra önskemål.


Andra må ha inflytande över vad du gör och väljer. Men slutligen kan ingen annan än du själv känna vad du egentligen vill.