Två känslor hand i hand

Det drar inifrån mig, det vill ut.

Jag vill lyfta upp mot himlen i kväll och komma till en plats där man inte är trött, där allt man upplever är energi. Längtan efter att få gå upp i någonting helhjärtat. Vi pratade om den i dag på lunchen. Och jag vet att de där sällsamma stunderna på dansgolvet när känslan stämmer, då har jag allt det där. Just därför sträcker sig mina trötta leder, de vill göra något mer än att hålla fokus. De vill göra något mer än att slappna av. De vill kasta sig ut i nuet. De vill glida runt där och bli till ett enda stort leende.

Har ni tänkt på hur hårfin gränsen är mellan längtan och oro ibland? I hur det känns, i hur båda tillstånden lite kan lamslå en så att man står och bara känner hur man fastnar i ögonblicket. Ändå är längtan samtidigt ljuvlig. Den vet vart den strävar, den snurrar sig upp i nya möjligheter. Den är kanske inte alltid rationell. Men den är något annat än oron som bara cirkulerar kring det vi är rädda att förlora.

Så hör de ändå så nära ihop, hoppet och strävan till det vi så gärna vill ha och rädslan och fantasierna över att vi inte ska få det. Kanske är det därför vi fastnar ibland, för att det är så svårt att skilja det ena från det andra.

En skön foxlåt till er ikväll, att leva ut sitt inre drama till ;-).