Bjud upp en nybörjare!

 

På darriga ben, illamående av nervositet, så kändes det när jag för första gången klev in i en danslokal för mitt livs första socialdanskväll på den dansklubb jag just hade gått med i. Jag hade lyckats avtala med en på min nybörjarkurs i bugg att vi skulle mötas där. Jag kände honom inte tillräckligt bra för att veta om han skulle dyka upp. Jag befann mig i en modig och beslutsam fas i mitt liv, men vissa saker klarar man inte ensam.

Som att dansa pardans. Folk tittade på mig som att jag var en utomjording. Men visade fin förmåga på dansgolvet. Tänk att kunna det där en dag, tänkte jag.

Men han kom. Och vi tragglade de få turer vi kunde i ett hörn av lokalen. Många blängde på oss eftersom vi inte följde med i rotationsströmmen, nästa gång hade vi lärt oss att vi måste rotera. Men den här kvällen visste vi ingenting. 

Några dagar senare var vi på vårt livs första danskväll. Jag var så glad att jag hade L att hålla mig i. Vi hade också mött M vid tunnelbanan och visat vägen till klubblokalen. Jag hade aldrig foxat, han dansade tålmodigt med mig och även om jag från början hade en hyfsad fallenhet för dans måste det varit tålamodskrävande. En annan man i samma klubb bjöd också upp och lyckades förklara lite grunder i fox.

Tre personer. Tre personer gav mig blodad tand för dansen. Veckorna och månaderna efter när vi tragglade på där ute på golven var det fler som följde efter. Ni kanske inte minns mig, men jag minns, och jag kommer alltid att vara tacksam.

Det är så viktigt. Och vi har alla varit där. Och vi glömmer alla ibland hur det kan vara när vi snurrar runt på dansgolvet, i jakt efter ruset som uppstår med just rätt person, rätt låt, rätt läge. Jakten på den perfekta dansen.

Vi glömmer att bjuda upp våra nybörjare.

Jag brukar försöka tänka på det när jag kan, jag brukar tänka på hur det är att stå där illamående av iver och längtan att få vara en del av det där dansande skrattande havet. Jag brukar försöka tänka på det när jag ser folk som står osäkert lutade mot väggen. Jag kan inte rädda dem alla, men jag kan försöka bjuda upp en av dem ikväll, för den dansen kan göra hela skillnaden för just den här personen. Den dansen kan faktiskt göra att den kommer tillbaka, att den får blodad tand, att den får något nytt att leva för, liksom vi aldrig skulle vilja ge upp det vi har hittat. Och jag brukar tänka att det inte är min skyldighet att alltid säga ja, eller att lära upp eller alltid att bjuda upp. Men göra det och att se till att vara förbaskat trevlig när jag väl gör det. Le och skratta när det blir tokigt och ta på mitt ansvar att göra det till min allra bästa möjliga dans på köpet. Om vi alla gjorde detta skulle fler våga börja dansa. Om vi alla gjorde detta skulle vår dans växa.

Och visst vill man dansa med sina vänner, visst vill man se till att fånga den där dansaren på genomresa som man tycker så mycket om, visst är det härligt att vara på jämn nivå med den man dansar med. MEN låt det inte stiga det åt huvudet. Dansa inte bara med ”de bra”, ta dig även tid att gå fram till just den där som inte verkar våga bjuda upp. Om några år kanske just den personen är långt bättre än du själv är. Och då vill du gärna att den personen har en schyst och trevlig attityd och bjuder dig på en dansupplevelse, inte att den tittar snett och mumlar fram en undanflykt, eller hur?

(PS. Skilj detta från frågan om att säga nej till en dans, jag tänker ta upp det i ett kommande inlägg, för jag tycker att man har rätt att säga nej också om det inte känns bekvämt att dansa med någon.) 

Respekt gott folk ;-)